hmm, satt och fundera en hel del på bussen hem. Har en underbar vän som verkligen inte mår bra just nu, så satt jag och fundera på hur jag kan visa för henne att jag finns här utan att säga " va stark, tiden läker alla sår." eller " jag vet hur det är." eller som alla andra säger " jag finns här" .

när jag själv mår dåligt vill jag helst inte sitta och prata om det, förutom med en person som jag verkligen kan säga allt till, även hon är en underbar vän <3 Jag vill hellre hitta på något så man kan tänka på annat. Så kom jag på att jag kan ta med henne till kusten i helgen så kan vi dricka lite och ha det mysigt bara jag, hon och min andra underbara vän.

så kom jag på, att dricka kanske inte är så bra ändå, för man kan få snefylla när man dricker och inte mår bra. men egentligen SO WHAT!? varför ska hon inte få låta tårarna spruta och släppa på trycket på ett sätt som hon kanske inte hade gjort om hon var nykter. Ta ut aggresionerna genom att använda våld, varför är det fel? det är ju bara jag, älskar henne till tusen och det kommer jag alltid göra no mather what. okej visst, dagen efter kanske man har ångest över att man sagt det, men varför skulle jag sprida det vidare? den "smärtan" är väll fan så mycket lättare att hantera än den hon bär på. det kanske iaf kan hjälpa för stunden. Alkohol löser inga problem men det gör inte mjölk heller. så sant som det låter. mjölk får en fan inte att släppa till och visa hur man egentligen mår men alkoholen hjälper för stunden. 

Allt jag kan säga är att jag har också förlorat en släkting, men inte två personer samtidigt. Jag har aldrig blivit hotat eller kränkt av en person jag verkligen bryr mig om. Jag har inte blivit lämnad ensam. Jag har alltid haft två föräldrar vid min sida som stöttat mig när jag mått som sämst, vänner och familj är något jag aldrig varit utan när jag behövt dem. Jag hade mer än gärna bytt liv med dig underbaraste för det finns inget värre än att se dig falla utan att kunna fånga dig på rätt sätt. men jag står här under och försöker mitt bästa. som kanske inte märks att jag vill göra, men jag hoppas att jag kan få tag på dig så snart som möjligt så jag iaf kan få hålla dig i handen genom skiten.

Att förlora en släkting det är något som inte kan beskrivas med ord. De gör så förbannat jävla ont, man vill bara klappa till personen och hoppas på att den bara löjlar sig. Hålet i hjärtat kommer alltid att finnas kvar, saknaden och sorgen. men när det gått ett tag och begravningen fått riva upp allt man kämpat för och det börjar lägga sig så tänker man på allt positivt med personen, massa roliga minnen man haft tillsammans och saker man aldrig innan lagt märke till och man inbillar sig själv att personen är uppe i himlen och där har han/hon det bra där uppe återförenas man igen.

hade gjort allt för att höra din röst just nu, så hoppas jag får tag på dig snart.